Utbildning ger framtidstro

Myanmar

Utbildning ger framtidstro

  • 49
    Shares

Medan världens ögon vänts mot de hundratusentals Rohingya som tvingades fly till Bangladesh förra året har många av de internflyktingar som bott i flyktingläger i Myanmar sedan 2012 nästan glömts bort. Act Svenska kyrkan är en av få organisationer som arbetar parallellt med båda dessa flyktinggrupper. 

I Bangladesh är stödet huvudsakligen humanitärt, men i Myanmar är arbetet ännu mer långsiktigt och syftar till att skapa en framtid för de bortglömda människor som bor här, huvudsakligen genom utbildningsprogram. Utbildningsnivån bland Rohingya-folket är generellt sett väldigt låg eftersom tillgången på skolor varit eftersatt under decennier. Rohingyerna har länge varit en av Myanmars mest diskriminerade grupper. Men i lägret får många för första gången chans att gå i riktig skola. 

Flyktinglägret som presenteras här har fått stöd sedan 2015, alltså långt innan konflikterna 2017. Berättelserna om flykten och orsakerna har de alla gemensamt. De har flytt burmesiska räder där deras byar på fastlandet blivit nedbrända. De flesta delar mardrömmar om brinnande hus. Lägret ligger isolerat på en ö intill en liten Rohingya-by som än så länge fått vara orörd från attacker. 

De flesta har varit här sedan flyktingvågen 2012, när deras byar brändes ner och de tvingades fly. De har varken rätt att lämna lägret eller ön eftersom de saknar ID-handlingar och riskerar sina liv. Livet i lägren är också hårt och medelåldern låg. Hälften av alla Rohingyer i flyktinglägren är barn. 

Eftersom barnen tillhör folkgruppen Rohingya får de inte gå i ”vanlig” burmesisk skola. Dessutom finns det ingen vanlig skola att tillgå på ön där flyktinglägret ligger. Tack vare Act Svenska kyrkan kan barnen få skolgång motsvarande burmesisk ’primary school’ (årskurs 1-4). 

Intresset för utbildningen är enormt. Till skillnad från många andra miljöer så är skolan en plats där barnens egen utveckling faktiskt är det centrala. De är inte bara arbetskraft, eller ytterligare en mun att mätta. De är där för sin egen utbildnings skull och de får träffas och leka och läka.

I dag går totalt cirka 7000 barn i skolan i de läger som får stöd och lärarna har fått viktig utbildning i barns behov, barns rättigheter och hur de upptäcker och hanterar barn med symptom på stress och trauma. Lärarna är några av de få som faktiskt har riktiga jobb i lägren. De kan försörja sig på den lön de får från Act Svenska kyrkan. De får dessutom fortbildning och de har meningsfulla arbetsuppgifter. 

Marmad, 13 år

- Min lärare är fantastisk!
säger Marmad. Han är så engagerad och kärleksfull, och allt han berättar om är så intressant! Jag vill bli som honom. Jag vill också bli lärare.

Marmad ler blygt, men ögonen glittrar stolt. Det syns på hela honom att skolan är viktig för honom. Han är en sån där typiskt ”duktig kille”, en sån som finns i alla skolor och klasser över hela världen. När jag får prata lite mer med honom förstår jag varför. I den 13-åriga pojkens späda lilla kropp bor redan en vuxen man, som tvingats ta ett oerhört ansvar sedan pappans död. 

Efter skolans slut följer jag med honom hem. För att få samtala mer ostört slår vi oss ner framför det lilla bambuhuset där han bor med syskonen och mamman. Storasystern, som är 18 år, har redan ett par egna små barn. Hon kan inte ha varit mer än 13 eller 14 när hon blev gravid med det äldsta barnet, tänker jag. Marmad delar ett rum med mamman, systerns familj och de två småsyskonen. Det är trångt och mörkt därinne. 

- Hur länge har du bott här? frågar jag. 

- Vi kom för sju år sedan, svarar Marmad. Han var alltså bara sex år gammal, när han tvingades fly. De yngre syskonen var tre och ett, storasystrarna elva och åtta. Jag ber honom berätta vad som hände. Han flackar lite med blicken. Det är känsliga frågor.

- Kommer du ihåg?, frågar jag.

- Jag kommer ihåg, säger han. Han tvekar lite och jag ser hur hans ansikte förändras. Han stirrar ner i golvet. De korpsvarta lockarna glänser i solskenet.

- Det var mycket bråk och konflikter. Burmeserna sa att vi måste lämna vår by, men vi ville inte. Då satte de eld på byn och vi var tvungna att fly.

- Du såg elden?, frågar jag. 

- Ja, jag såg elden, säger Marmad. Han rynkar ögonbrynen och blicken blir mörk. Jag kan nästan föreställa mig scenerna som utspelar sig för hans inre. De höga eldsflammorna, skriken, paniken, människorna som flyr desperat ner mot floden, där fiskebåtarna ligger. 

Mamman, som hittills suttit och lyssnat lite längre in i rummet vänder sig bort. Jag anar att hon gråter. Marmad ser plötsligt mycket äldre ut än sina tretton år. Den bekymrade blicken är en vuxen mans. 

- Jag var fruktansvärt rädd. Jag förstod inte vad som hände.

Som tur var kunde hela familjen få plats i samma båt, till och med mormor. Många andra splittrades i kaoset. I två dagar reste de tillsammans med andra familjer innan de slutligen kom fram till den Rohingya-by som ligger på samma ö där de bor nu. De stannade tillfälligt i byn några månader innan de förvisades till flyktinglägret, men situationen var väldigt svår. De hade nästan ingenting och det dröjde innan hjälpen utifrån började komma. Både Marmads pappa och storasyster blev sjuka och pappan dog strax efter att de kom till lägret.

- Varför dog de?, undrar jag. 

- Pappa fick tuberkulos. Min storasyster blev sjuk, bara. Hon fick feber och dog.

Tillgången till medicin och sjukvård är otroligt bristfällig. Det är inte ovanligt att människor dör utan att de anhöriga vare sig kan ställa diagnos eller få tag på läkemedel. Difteri, kolera, mässling och malaria är bara några av alla de sjukdomar som är vanliga, inte minst under den långa regnsäsongen som varar från maj till september då byn svämmar över, malariamyggorna blir fler och sanitet och vattenkvalité försämras ytterligare. De här familjerna har helt enkelt vare sig råd eller möjlighet att ta hand om sjuka familjemedlemmar. Sjukvårdskostnaderna lägger sten på en redan ohanterlig börda. 

Jag förstår att Marmad måste ha fått axla ett tungt ansvar sedan pappans och storasysterns död. När jag frågar vad han gör på sin fritid så svarar han bara att han hjälper sin mamma och storasyster. 

- Jag hämtar vatten och gör det de behöver hjälp med.

Det är inte förrän jag frågar om han gillar att spela fotboll eller leka med kompisar som han säger att han gärna gör det också, men det finns knappast utrymme för några ”fritidsintressen” eller särskilt mycket lek. 

Förutom att Marmad är den äldsta pojken i familjen så fick hans äldsta storasyster barn tidigt. Mamman är arbetslös och familjen saknar inkomst. De är helt beroende av matransonerna från World Food Program för att ens överleva. 12 kg ris per vuxen och månad, inklusive lite bönor, olja och salt. Med tanke på detta är det förvånansvärt att Marmad faktiskt fått fortsätta att studera efter avslutad ’primary school’. Många barn måste sluta långt tidigare för att hjälpa till hemma. Men kanske har Marmads lärare övertygat mamman om att han ska få gå kvar, eftersom han är så duktig? Dessutom är han ju kille. I Marmads överfulla klassrum såg jag bara tre tjejer. I primary school är könsfördelningen jämnare, men när tjejerna närmar sig tonåren är det väldigt många som inte längre får fortsätta att gå till skolan. Om Act Svenska kyrkan inte stod för läromedel och annat material i det här lägret skulle det antagligen vara omöjligt för Marmad och hans vänner att studera. Faktum är att det kanske inte ens skulle finnas någon skola, då såväl lärarutbildning som löner och andra praktiska kostnader för skolan bekostas av medel utifrån. 

När jag frågar om skolan lyser dock Marmads ansikte genast upp. Det syns att han älskar att få gå dit. Till skillnad från många andra miljöer så är skolan en plats där barnens egen utveckling faktiskt är det centrala. De är inte bara arbetskraft, eller ytterligare en mun att mätta. De är där för sin egen utbildnings skull. När jag frågar vilka ämnen han tycker är roligast så kommer svaret kommer nästan direkt.

- Engelska! Engelska och Myanmar!

Jag studsar till. Detta är ju två ämnen som Marmad inte har någon som helst användning för i lägret. Eftersom segregationen är så total så träffar människorna här ytterst få människor som pratar något annat än deras eget modersmål: Rohingya. Själv har Marmad redan spenderat större delen av sitt liv i lägret. Men kanske är det så att dessa språk påminner om att det ändå finns en omvärld? En strimma hopp om att han en gång ska få lämna den här olyckliga platsen och kunna ta sig fram utanför lägret?

- Min lärare är fantastisk!, säger Marmad. Han är så engagerad och kärleksfull, och allt han berättar om är så intressant! Jag vill bli som honom. Jag vill också bli lärare. 

Som kommunikatör har jag ofta intervjuat barn om deras framtidsdrömmar och hört många säga att de vill bli just lärare. Men i Marmads fall så tänker jag att kärleken till läraren och yrket som sådant säger något mer och något annat. Läraryrket är inte bara det första han kommer att tänka på när jag frågar om vad han vill studera. Den här läraren har sett Marmad. Det var tydligt redan när jag besökte klassrummet. Han har sett hans kapacitet och uppmuntrat hans intresse att lära. I brist på den fadersgestalt som Marmad förlorade redan som sjuåring och mammans avsaknad av utbildning så blir lärarna desto viktigare som förebilder. 

Dessutom är lärarna några av de få som faktiskt har riktiga jobb i lägret. Eftersom det nästan inte finns några pengar eller varor i lägret så är det svårt att bedriva någon slags handel, de får heller inte odla eller ha några båtar som de annars kunde fiska ifrån. Men lärarna kan faktiskt försörja sig på den lön de får från Act Svenska kyrkan. De får dessutom fortbildning och de har meningsfulla arbetsuppgifter. 

- Jag vill läsa vidare! Jag vill ha ett jobb och en lön, så att jag kan hjälpa min familj, avslutar Marmad.     

 

Magdalena Vogt
Regional representant för Act Svenska kyrkan i Myanmar

Vad räcker pengarna till?


24 kr
räcker till skolböcker för en elev i flyktinglägret.

36 kr räcker till en ryggsäck för ett barn i förskolan innehållande pennor, papper och böcker.

80 kr räcker till skolmaterial med pennor och böcker för en elev.

250 kr bekostar ett undervisnings-kit för en lärare, med pennor, kritor och lärarhandledningar.

PP Sidebar

Var med och bidra

Hit går pengarna

Egna insamlingar

Evenemang

,