fbpx

‘‘Varför är det flera helt raka sträck på Afrikakartan?’ frågar Louise och pekar på kartan på klassrumsväggen. ‘För att det inte skulle vara krångligt’, svarar någon. ‘Ja, precis, kolonialmakterna ritade med linjal’, tillägger Louise.

Vi befinner oss i klass 6C på Norrstrandsskolan i Karlstad. Veronica Holm och hennes elever har fått besök av Afrikagrupperna som är en av de 14 deltagande organisationerna i Världens Barn.

Eleverna har redan hunnit höra Louise Lindfors, generalsekreterare för Afrikagrupperna, berätta om hur organisationen bildades i det solidariska kölvatten som följde efter världskrigen. ​FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna antogs 1948 och under samma period började röster höjas​ i Sverige mot den koloniala strukturen i Afrika, som var en del av århundraden av förtryck. Louise fortsätter berätta om sin syn på, och relation till, Afrika:

‘Sett till mängden naturresurser är Afrika världens rikaste kontinent’, berättar hon. Det för oss vidare till ett ämne som är svårt att undvika när man pratar om Afrikas historia, nämligen slavhandeln. ‘Varje gång jag tänker på slavhandeln börjar jag nästan gråta och blir jätte-jättearg.’ säger Louise. ‘Det är därför jag vill jobba med det här. För alla de människor som har levt under förtryck under hundratals år’, fortsätter hon. Uppmärksamheten från eleverna i rummet är total.

‘Vad heter det när man engagerar sig för andra människors rättigheter?’ frågar Louise. ‘Fadder’ svarar någon. ‘Solidaritet’ svarar någon annan. ‘Ja, solidaritet’, bekräftar Louise och tillägger:’ Vägen till rättvisa bygger på solidaritet, att själv offra något för att på så vis stärka någon annans rättigheter.’ Hon lyfter fram ett aktuellt exempel på solidaritet: Greta Thunberg och alla andra som med henne offrar av sin skoltid för att få en mer hållbar framtid.

Just den här fredagen är det 100 år sedan kvinnors rätt att rösta fick genomslag i riksdagen, vilket passar bra, då Afrikagrupperna jobbar för jämställdhet. Louise visar upp en bild på kvinnor i södra Afrika som kämpar för rätten till sina fröer. Ämnet tar oss vidare till GMO, genetiskt modifierade organismer. Enligt Afrikagruppernas sätt att se på det så kan GMO tvärtemot bidra till mer hunger, nu och i framtiden. Detta då GMO bidrar till utarmade jordar och att det sättet att odla försämrar den biologiska mångfalden i världen. På så sätt blir kampen om rätten till fröer även det en feministisk kamp för mänskliga rättigheter och demokrati.

‘Demokrati är en kamp vi måste bedriva hela tiden.’ ‘Mänskliga rättigheter är ett medel för att nå dit’ konstaterar Louise.

Klass 6C får frågeställningen: vad vi ska göra för att världens barn ska få leva i hållbarhet och ha tillgång till vatten, mat och mänskliga rättigheter? Efter papper har delats ut blir det helt tyst. Koncentrationen är på topp. Det enda som hörs är pennor mot papper. Någon hostar.

Efter en stund föreslår Louise att de ska avbryta för att börja gå igenom vad de kommit fram till. Hon möts av motstånd: ‘Nej’ säger någon ‘Vänta lite’, hörs det från ett annat håll.

Koncentrationen återfinner sig.

När tankarna väl börjar delas i klassrummet, går det inte att ta miste på att hållbarhet och mänskliga rättigheter är frågor många i rummet brinner för. Idéer om innovativa energilösningar och tankar om cirkulärekonomiska lösningar delas och det uppstår debatt om vilket som är bäst för miljön; bomullskläder med dess vattenkrävande produktion, eller plastbaserade kläder med de mikroplaster de genererar.

En ny tanke bryter av diskussionen: ‘Vi kan sluta skämmas över våra kroppar. Då skulle vi inte behöva ha smink och kanske inte så mycket kläder.’ säger en. Tankarna går vidare: ‘Vi kan hitta en planet som är precis som jorden, så kan vi flytta alla miljöförstörare till den planeten, så kan vi bo kvar här’ säger en annan.

Att besöket i 6C var välkommet är tydligt. Louise försöker avrunda men diskussionen i klassen fortsätter.

‘Vi kan sluta odla samma grödor, och istället odla med olika grödor’ säger någon.
‘Just det, Agroekologiskt jordbruk brukar man kalla det. Då mår ju jorden bättre,’ håller Louise med. Det tar oss in på dagens sista samtalsämne: EU-standardiserad mat, så som morötters form och gurkors längd. Hur vi som medborgare kan påverka genom vårt röstdeltagande vid val, och hur vi som konsumenter kan påverka utvecklingen genom vår konsumentmakt. ‘Köper vi till exempel bara stora morötter så odlas det bara stora morötter’, hörs det från mitten av klassrummet.

Tiden har tagit slut och snart är det helg för klass 6C. Många och stora ämnen har berörts under besöket. Louise lämnar klassrummet med många kloka idéer från eleverna på hur vi alla tillsammans kan förbättra världen.

 

Eva Salomonsson, regionsamordnare riksinsamlingen för Världens Barn

, ,